Jag vet egentligen inte var jag ska börja.
Eller var jag vill börja.
Eller för den delen var jag kan börja.
Så jag bara gör det.
Jag är rädd för döden. Ingentinget skrämmer vettet ur mig. Och så har det varit sen nångång på mellanstadiet. Emellanåt räcker det med att någon nämner döden för att mina tankar ska vandra iväg och vips, hjärtat börjar skena. I mina tonår var det värst. Jag antar att tillskottet av konstiga hormoner gjorde sitt. På BUP trodde psykologerna att det bara var hormoner. Och såhär i efterhand kan jag inte klandra någon för det. Jag nämnde aldrig att jag var rädd för döden, inte en enda gång hintade jag någon om det. Det var omöjligt för mig att ta ordet i min mun. Döden. Men panikattackerna spöade upp mig gång på gång och jag stod där, med hjärtat i halsgropen, och gick med på att skylla allt på mina hormoner. Jag skämdes över att vara rädd för något som alla andra verkade så lugna med, man dör, det är naturligt. Och ja, det är det. Livets gång. Men jag hatar det.
Ibland möter jag människor som försöker förstå, som säger att dom också är rädda för att någon i deras närhet ska dö. Dom förstår aldrig. Jag är, precis som de flesta andra, inte bekväm i att någon jag bryr mig om skulle dö. Men det är en frisk rädsla. Då kan man krama lite extra på den personen, eller personerna eller hur man nu känner. Jag kan inte krama mig själv för att finna lugn i döden. Det går inte. Och att "ta vara på varje sekund" gör saken värre. Att inte ha kontroll över en situation gör mina panikattacker värre, mer frekventa och svårare att avbryta. Jakten på att ta vara på livet är dömd till att i ögonblick släppa den kontrollen. Kontrollen över mig själv. Det är viktigt att säga, jag har inget kontrollbehov när det kommer till andra, i den bemärkelsen att jag försöker styra över vad andra gör. Inte alls så. Jag vill bara styra mig själv. Det är i relationer med andra stundtals ganska svårt, men jag har jobbat fram en tämligen avancerad teknik som gör att jag kan slappna av i min egen kontroll. För många kan det låta deprimerande, att inte skratta hämningslöst, att alltid tänka på minsta lilla rörelse, och visst är det utmattande men det är inte konstant. Jag kan också skratta så att jag gråter och nästan kissar på mig, jag kan gråta så att jag inte kan andas, jag kan göra allt som alla andra kan, egentligen. Nyckelordet är trygghet. När jag är trygg och bekväm i en situation så glömmer jag bort dendär kontrollen litegrann. Och det är precis vad allting handlar om. Så kan jag tänka mig att det är för de allra flesta människor. Därför letar vi efter människor som vi trivs med, som accepterar oss för dom vi är eller dom vi låtsas vara. Vi söker efter platser där vi känner oss hemma och trygga. Vissa har det lättare än andra. Inget konstigt med det.
En gång hade jag en psykolog som sa att jag skulle lägga mig ner och andas när panikattacken kom. Jag gjorde det. Istället för att skrika och skaka la jag mig ner i sängen och andades. Efter det hade jag små panikattacker dygnet runt i en vecka. Jag berättade om det för henne. Hon remitterade mig till en annan psykolog.
Ta hand om er,
Caroline.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar