how do you rate the morning sun?

Jag har alltid velat förändra världen, göra det till en bättre plats, där kärlek och eftertanke står i fokus. Inte på något flummigt hippie-vis, där alla (tillåt mig att generalisera) ska vara lika och bo i kollektiv, utan på ett sätt som gör det möjligt för alla människor att utvecklas i sig själva, tillsammans med andra. Det vore fantastiskt om jag hade ett konkret svar på hur detta skulle gå till, det har jag inte. Men jag, liksom många andra, har en vilja och en konstant strävan mot utveckling.

Världen andas förändring och nyckeln är just precis det, att vilja. Och acceptera insikten att något nytt är på väg. Något stort. Det är spännande, inte skrämmande. Vi måste låta det ske, vara en del av det. Var inte din egen värsta fiende. Det är trots allt för oss. Och för dem.

Dagens tips?
Känn vördnad, och begränsa det inte till människor.
Lev med ditt samvete.
Tillåt dig att tänka.
Våga.

Glöm inte att andas,
Caroline.

min pappa.

det är snart två veckor sen det var fars dag
en i min mening amerikansk låtsastradition
som i sverige har blivit ännu en presentdag
inget fel på presenter eller sådär
men det är inte längre gåvor från människa till människa
eller så är det jag som är pretentiös.

hursomhelst så är detta för och till min pappa.

Det krävs mer ord är jag besitter för att kunna beskriva vår relation, älskade pappa. Men jag tänker ändå försöka skapa en rättvis bild med hjälp av de orden jag kan. Du vaggade mig till sömns när jag var liten, höll mig i handen när jag reste mig för första gången, släppte motvilligt taget om plankan på cykeln när jag bestämt skulle kunna själv (sen plåstrade du om mig otaligt många gånger), du stöttade mig varje gång jag bestämde mig för att testa en ny sport, du varnade mig för pojkar men lät mig ändå pröva och fanns sedan där när kärleken svek, du öppnade mina ögon för musiken och berättade bättre historier än någon sagobok om världen bakom tonerna. Du lyssnade nyfiket när jag hade något att berätta och dela med mig av. Jag är oerhört tacksam för att du fått mig att växa som människa. För att du stöttat mig trots att mina tankar inte stämt överens med dina och du tyckt att mina beslut varit tvivelaktiga. Det är sann kärlek i allt du gjort och gör för mig, pappa. Ovillkorlig och av den vackraste sort. Så vilket smeknamn du än väljer att kalla mig så är det sant, jag kommer alltid vara din prinsessa, vildvittra eller helt enkelt bara din dotter. Och det är jag stolt över.
Tack för att du finns.

En dag ska mina ord göra dig rättvisa. Men sålänge får det vara såhär.

Jag älskar dig,
Caroline.

nattens vind är hemlös.

Jag är trött på att föra diskussioner om saker som inte känns väsentliga, trött på symptomlösning och "lägga-locket-på-mentalitet". Jag är trött på att vi pratar utan att lyssna. Att vi säger att vi tycker saker men utan att det vi tycker säger någonting. Engagemanget i valdebatten inför höstens val var fantastiskt men det är dags att vi börjar prata om annat nu, det är dags att för en stund överlåta politiken till politikerna så att de kan höra vad folket pratar om och därmed också göra något åt det.

Idag vill jag prata om de människorna som jag ser när jag tittar ut genom fönstret. Du ser dem förmodligen också. Bor du i en storstad tar det ungefär en minut innan du sett ett fyllo, en hemlös, en ensam.

När handlade DN debatt senast om någon av dem?
Det verkar skrämmande lätt att diskutera välfärdssamhällen och ekonomiska kriser eller utrikespolitik och krig men när det kommer till att vara mänsklig, när det handlar om någon istället för något stänger vi alla dörren.
Menar jag att ingen bryr sig?
Att det aldrig pratas om hemlöshet?
Skulle det dessutom vara vårt fel?
Nej. Nej. Nej.
Ja. Ja. Ja.

Tabun och skammen kring hemlöshet har inte skapat sig själv. Det är vi med tak över huvudet som tejpat över "ingen reklam, tack" med "ingen verklighet, tack", politikerna som stoltserande skryter och Sveriges välfärd men glömt att städa garderoben och de hemlösa som flyttar sina kåkstäder när polisen kommer istället för att ryta ifrån. Vi har för en gångs skull enats, men skapat mer misär än vad vi kan göra ogjort.

Har jag en lösning?
Nej.
Ja.

Öppna ögonen.
Släpp in verkligheten.
Känn efter.
Agera.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något,
Caroline.

framtiden är lika närvarande som luften vi andas.

hösten har nästan övergått till vinter
det är kallt och inspirationen tryter
men det till trots är skrivglädjen återuppstånden
därför ska jag leta efter engagerande ämnen
och skriva så fingrarna glöder
en och annan saga blir det nog också.

återkom gärna,
Caroline.