Jag är trött på att föra diskussioner om saker som inte känns väsentliga, trött på symptomlösning och "lägga-locket-på-mentalitet". Jag är trött på att vi pratar utan att lyssna. Att vi säger att vi tycker saker men utan att det vi tycker säger någonting. Engagemanget i valdebatten inför höstens val var fantastiskt men det är dags att vi börjar prata om annat nu, det är dags att för en stund överlåta politiken till politikerna så att de kan höra vad folket pratar om och därmed också göra något åt det.
Idag vill jag prata om de människorna som jag ser när jag tittar ut genom fönstret. Du ser dem förmodligen också. Bor du i en storstad tar det ungefär en minut innan du sett ett fyllo, en hemlös, en ensam.
När handlade DN debatt senast om någon av dem?
Det verkar skrämmande lätt att diskutera välfärdssamhällen och ekonomiska kriser eller utrikespolitik och krig men när det kommer till att vara mänsklig, när det handlar om någon istället för något stänger vi alla dörren.
Menar jag att ingen bryr sig?
Att det aldrig pratas om hemlöshet?
Skulle det dessutom vara vårt fel?
Nej. Nej. Nej.
Ja. Ja. Ja.
Tabun och skammen kring hemlöshet har inte skapat sig själv. Det är vi med tak över huvudet som tejpat över "ingen reklam, tack" med "ingen verklighet, tack", politikerna som stoltserande skryter och Sveriges välfärd men glömt att städa garderoben och de hemlösa som flyttar sina kåkstäder när polisen kommer istället för att ryta ifrån. Vi har för en gångs skull enats, men skapat mer misär än vad vi kan göra ogjort.
Har jag en lösning?
Nej.
Ja.
Öppna ögonen.
Släpp in verkligheten.
Känn efter.
Agera.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något,
Caroline.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar