båda sidor nu.

Jag har spenderat en timme nu med att kolla upp vad som egentligen skrivs på diverse olika sidor. Förutom de tidigare nämnda positiva sakerna är det mycket moralkakor och klyschor så som att jag kommer skämmas för detta när jag blir "vuxen och förståndig", att jag är ung och dum, att arvikafestivalen har utnyttjat mig, att jag behöver bekräftelse, att jag kommer behöva psykologhjälp etc. Till deras besvikelse kan jag inte göra något annat än att skratta. Jag har inte blivit utnyttjad, jag känner mig inte bräcklig och i nöd av psykologhjälp. Och jag har inte gjort detta för att jag vill ha varken bekräftelse eller uppmärksamhet, men var självfallet beredd på att det skulle bli viss uppståndelse, något jag känner att jag kunnat hantera mycket tack vare underbara människor runt mig. såsom mina föräldrar, människorna bakom kampanjen och arvikafestivalen samt många randoms. Man ska kanske inte ropa hej innan man kommit över ån men jag kan säga att jag är betydligt starkare än så. Annars hade jag aldrig gjort detta.

Däremot blir jag ledsen när jag läser att mina föräldrar är ansvarslösa och dåliga. Hallååååå, jag är faktiskt vuxen? Och att mina föräldrar skulle vara dåliga föräldrar är så långt ifrån sanningen man kan komma. Det är sjukt va mycket kärlek jag fått av min mamma och pappa, hur mycket stöd de visat och alltid ställt upp.

Och för att svara på två väldigt ofta ställda frågor;
Nej, det ringer inga snuskgubbar till mig.
Och varför? - Jag tycker det behövs mer frispråkighet och när arvikafestivalen gav mig chansen att följa med på en fantastisk och upprörande resa var jag inte sen med att svara ja.

kom ihåg att det handlar om kärlek,
Caroline.