where did you sleep last night?

För alla er som tror jag dött: JAG LEVER!
För alla er som lyckönskat och bett för mig: Tack och kärlek.

Och för alla nyfikna själar där ute
här är historien om min operation

Fredagen den 6/2 var dagen för min operation
jag skulle vara på plats vid 10.30
vilket gjorde att morgonen fylldes av dötid
som i sin tur har en tendens att fyllas av nervositet
jag gick runt här hemma som en obstinat bäver
men klockan gick sakta men säkert
och blev vips 10.00 vilket innebar avfärd
så jag tog en bulle till södersjukhuset
med hjärtat i halsgropen
tog en sväng förbi sjukhuskyrkan och bad
det behövdes för att jag skulle samla mig
tillslut åkte jag hissen upp till avdelning 56
efter att jag anmält mig närvarande väntade väntan
en metro, lite 1984 och några sms senare kom chefssjuksköterskan
hon tog hand om mig redan på förbesöket
och ville väl inte lämna mig till mitt öde riktigt än
hon försökte sticka mig för att ta några prover
det gick inge bra så jag fick byta om istället
två sköterskor - sex stickningar senare
proverna var tagna och droppet på plats
ännu lite mer väntan
medan jag ligger och väntar sätter/ramlar någon ner i min säng
problemet är bara att när jag snabbt som tusan vänder mig om
så är det ingen ens i närheten av min säng
jo tja det lugnade ju ner mig eller något.

klockan blev ett och tiden var äntligen inne
så vi rullade ner till operation
måste säga att det är konstigt att se allting nerifrån sängen
alltså genom en patients ögon
men så uppenbarade sig Kaj
något av det snyggaste jag sett
han körde in mig på operationssalen
och allt kändes ganska okej
jag skrattade mest hela tiden
det blir så när jag är nervös
men fokus var på Kaj och inte operationen
mycket bra knep av SÖS att ha HUNKskötare
jag blev insvept i värmefiltar
sen kom övernarkosläkaren och sövde mig
det sista jag såg var Kaj
han var snygg.

tillslut så vaknar jag på uppvaket
och inser inte att jag ens somnat
så går det upp för mig att jag inte har någon gallblåsa
mycket intressant tankebubbla
tydligen var jag under sträng bevakning
jag ville nämligen inte vakna
men hade tokans hög puls
och tämligen högt blodtryck
men efter några spyattacker
mer smärtstillande
massa bladderscans
lite sömn
en tappning av urin
och konstiga konversationer senare
blev jag äntligen hämtad upp till avdelningen
då var klockan närmare 20.00
utanför avdelningen möttes jag av min familj och henrik
jag var groggy men nöjd och glad
och strax därefter sov jag gott igen.

nattens bravader är inte så spännande
jag skulle försöka ta mig till toaletten för att kissa
det krävde all min kraft
och tre kräkpåsar
mitt kräk var förövrigt grönt och skummigt
ifall någon av er undrade
mitt kissande gick inte så bra
för när jag väl satt på toaletten var jag slut
hade ingen kraft att försöka kissa
då kände jag mig som en 90-årig tant.

när man är nyopererad ska dom ha stenkoll
så det blev inte så mycket ostörd sömn inte
men det känns som jag sov mest hela tiden ändå
frukost försökte dom tvinga i mig
det blev te och äcklig nyponsoppa
sen mer sömn
lunch försökte dom tvinga i mig
blomkålsgratäng med potatis
men ingen såg vad det egentligen var
härligt detdär med sjukhusmat
vid det laget blev jag riktigt rastlös
och läkarronden var ordentligt försenad
men läkarn kom tillslut och sa att jag fick åka hem
förutsatt att jag släppte väder
jag gnällde dit mina föräldrar istället
vi tog en promenad på sjukhuset
och sen sa jag att jag ville åka hem
klockan var 16 och jag påbörjade en ny resa.

och resan mot smärtan efter operationen är i full gång
första två dagarna var stundtals olidliga
men nu är läget tämligen under kontroll
smärtan kommer bara när jag spänner magen
det är visserligen svårt att låta bli men jag lär mig
jobbigaste är nysningar, att inte kunna hosta och att gäspa
men jag börjar behärska gäspningar
att hosta går lite lite bättre
men nysningar får mig att vilja dö.

årets längsta blogg
nu är jag trött
och ska fira med nyponsoppa.

allt handlar om tillit,
Caroline.