it's tearing through you and me.

nu ska jag få arslet ur vagnen och hylla två krönikor, den första är Kitty Jutbrings i punktse från i torsdags, http://www.aftonbladet.se/punktse/kolumnister/kittyjutbring/article1039152.ab
Egentligen är det mest andra delen av krönikan som fick mig att höja lite på ögonbrynet, om du inte orkar läsa den så ska jag snabbt sammanfatta det.

Hon anser att vi 50% av vår levnadstid hatar oss själva och resterande tid försöker få andra att gilla oss. Detta är såklart något som hon ifrågasätter och kritiserar. "Lyckad betyder inte alltid lycklig" är en känga åt att våra kära kändisar, som ofta är våra ideal, inte är de lyckligaste människorna, att framgång, utseende och pengar inte betyder att man är tillfreds med sitt liv. Kitty förespråkar att leva lite sunkigt, äta och dricka det man själv vill och hänga med personerna man gillar. Hade det inte varit för hennes avslut hade jag dock inte brytt mig utan mest tagit det som ännu en "jag är inte tillräckligt snygg och därför måste jag skriva att det är okej"-krönika. Hursomhelst, hon avsluta krönikan med följande, "Är det för att du sen när du ligger där på din dödsbädd, i slutet av ditt enda liv, ska kunna tönka:"Jag var i alla fall jävligt snygg."" För HUR många gånger har inte jag tagit livet med en klackspark och sagt "Jag är iaf snygg"?! Tänker hon komma och rasera hela min värld genom att säga att det inte är ett hållbart sätt att leva på?! DAMN GIRL! Cred till brudar som vågar vara sig själva och samtidigt bry sig om sitt utseende i lagoma doser, aka mig själv.

Den andra krönikan var Max Landegårds SL-krönika från i fredags och anledningen till att den ska creds är för att den fick mig att skratta riktigt gott, på tunnelbanan, något som jag sen levde på resten av dagen. Och nu hittade jag ingen länk till den så jag får heeeelt enkelt skriva hela krönikan här, jag vill ju inte riskera att tappa bort tidningen och sedan inte ha det nedskrivet.

Drömmen om Thåströms brorsa

När jag gick i mellanstadiet gick det ett rykte om att Thåströms brorsa körde tunnelbana. Imperiet slog väl störst när jag gick på dagis. Fröknarna hade ojat sig när vi små barn dansade i våra solkiga sockiplast i mjukrummet med vadderade hörn, och skrek "du ska va' president"!
Några år senare satt jag där, i första vagnen, mellan stationern Aspudden och Liljeholmen och skulle se om min kompis D hade sagt rätt. Vilken grej! Thåströms brorsa kanske spelar musik för oss om jag önskar en låt. Han kör säkert snabbare. Girar i kurvorna och skrattar sådär rått, något om staten och kapitalet, i högtalarna. Tåget stannade. Det var ett av de äldre tågen och jag hörde förardörren slå hårt när den sköts åt sidan. Jag tittade ut, men fick se en kvinna som såg ut som Mona Sahlin. Det var ju inte rätt.

Dagarna blev till månader och jag åkte mer. Mer röda linjen. Mer väntan, mer kollande. Hoppet var nästan slut när jag plötsligt hörde en sträv röst i högtalarsystemet när tunnelbanan närmade sig stationen. "Nästa Liljeholm... byte Fruängen och så..." Jag sken upp. Det måste vara han. Tåget stannade och jag stack ut huvudet och mötte honom öga mot öga. Det var en oborstad figur med en yvig frisyr och ett skamfilat anlete. Riktig rock 'n' roll. Jag sa med kacklande pubertet "Är det du som är Thåströms brorsa?" "Yes", sa Thåströms brorsa och sa i mikrofonen "Se upp för dörrarna, stänger'om". Sen stängde han dörren till förarhytten och körde iväg.

Nästa dag i skolan sprang jag fram till D och sa vem jag mött. D bara log och sa att allt bara varit ett skämt från första början. Men jag visste nog. Ingen kan säga byte till Liljeholmen på det sättet utan att vara Thåströms brorsa.

--
Hur skön var inte den krönikan! Jag satt där och fnissade för mig själv och tänkte att nejfan, ingen kan säga sådär utan att vara Thåströms brorsa. Så jävla klockrent!

ride on,
Caroline.