tomheten kryper inpå igen
och jag vet inte ens varför.
dessutom är jag rädd för att komma tillbaka till död på praktiken
för jag vet innerst inne att chansen för att han lever är liten
men jag har hoppats så innerligt att han bara skulle vakna
och nästan skutta ur sängen, frisk och lycklig.
han hade inga anhöriga hos sig
ingen som håller hans hand när han somnar
eller som fuktar hans mun
och smörjer han läppar
bara ett ensamt jävla rum och sköterskor.
jag hade velat hålla hans hand
och ja, det gjorde ont att gå därifrån igår.
Cobra Charlie igår var galet
mer kan jag inte säga.
blunda,
Caroline.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar