ett undantag för vem som helst.

Det var länge sedan jag skrev senast. Och ärligt talat så är det helt okej. Ibland måste man liksom välja vad man prioriterar. Som nu t.ex. väljer jag att prioritera ett inlägg istället för att skriva färdigt min hemtenta. Om det är speciellt bra gjort vet jag inte, men nu är det så.

Och egentligen var det väl tusen saker jag ville få ur mig. Men som vanligt tar det stopp när jag väl ska ta mig tid att göra något åt det. Så vi kör en update bara. I punktform

- Jag sliter med det sista för terminen på universitetet. En hemtenta i textanalys. Har till söndag på mig. Sedan är det sommarlov. Terminen har känts otroligt lång, men jag är nöjd med mina prestationer.

 - Världens finaste kattmamma, Jane Doe, har somnat in efter ett hastigt insjuknande.

 - Fredrik och jag har flyttat till en större lägenhet. Tillbaka till Skebokvarnsvägen. Som jag längtat. Det visade ju sig förresten att vår förra lägenhet, i nybygget, var ett riktigt jädra fuskbygge. Så flytta inte dit, ifall någon letar lägenhet. Den nya lägenheten har hursomhelst balkong med morgon- och förmiddagssol. På femte våningen. Precis ovanför träden. Med milsvid utsikt. Jag älskar det. Nyrenoverat kök och badrum. Och köket är helt ärligt helt fantastiskt. Nu vill jag bara ha en diskmaskin så är mitt hem komplett.

- Bror min har flyttat till ett hus på semilandet. Det är fint och där kommer vi nog spendera en del helger för att komma bort lite.

- I augusti åker jag och Fredrik på vår första utomlandssemester till Kroatien. Blev tipsad om en kollega som är därifrån om små städer att åka till för att komma bort från turismen, så det blir bra.

- Snart kommer jag distribuera försäljningen av oroshjärta själv. Vilket kommer bli skönt. oroshjarta.se gäller för sådant.

- Familjen har fått en ny medlem i form av Silvia Henrietta Fläderblom Batman. En stor hamsterdam som hittat sin bästa vän i Shaddix.

Sådär. Nu ska jag återgå till min hemtenta.
Sköt om er, Caroline.

det enda jag vet nu är att jag inte visste lika mycket då.

för fyra år sedan träffade jag min man för första gången. föga visste jag då att dendär alkoholiserande tuppkamsbeklädda festivalaren några år senare skulle visa sig vara mannen i mitt liv. tänk vad livet gör mot en.

allt gott,
Caroline.

mitt hopp är en skadeskjuten kråka.

Är detta ännu ett inlägg som börjas med "det var länge sen"?
Jag är rädd för att det tyvärr är så men jag har åtminstone många skäl.
Jag har släppt mitt oroshjärta.
En bok fylld av känslor i sin renaste form. Pretentiöst måhända. Men förlösande.

Dessutom läste jag engelska C på 14 dagar och fick ett MVG.
Mycket nöjd med den prestationen kan jag erkänna.

Och i måndags började jag på mitt nya jobb vilket känns grymt.
Verkar vara härliga tjejer jag jobbar med och ett helt okej arbete.
Så vi jobbar för fulla muggar hemma, jag och Fredrik.

På tal om Fredrik.
Min vackra fantastiska Fredrik.
Jag är så tacksam.
Vi hade 14 dagar semester nu innan jag började jobba.
Så vi åkte iväg å plockade jordgubbar.
Kokade en massa saft och sylt.
Precis en sådan sak som jag vill ägna min tid åt.
Vi åkte dessutom till Tånga Hed med mammas hjorthund Ida.
Det slutade med cert och jag var mycket nöjd.

Och så har mitt kära Arvika ställt in.
Var förra året dödsstöten?
Då är jag lycklig och tacksam över att få varit en del av det.

Nu ska jag ta mig an lite disk i väntan på min man.

Om ni vill, köp boken.
Om inte, gör det ändå.
Viktigast av allt, ta hand om varandra.

Kärlek,
Caroline.

jag vill ta dig till platser ingen någonsin sett.

Jag är duktig på att inbilla mig saker. Det är sällan en bra sak. Bilden av andra som perfekta skapar fet jäkla prestationsångest i mig. Folk som orkar göra saker hela tiden, och med göra saker menar jag sociala sammankomster. Ha en massa bekanta som man pratar ytligt med, delta i samtal om solsidan på lunchen, sånt. Eller vara sådär svårt tjejigt estetisk. Måla, rita, pyssel, sånt. Jag tänker mig att det är såna tjejer folk gillar. Och med folk menar jag mest den bilden av en tjej som jag sett tillsammans med Fredrik. Min älskade fantastiska Fredrik. Som väljer att stå vid min sida. Han. Han skulle i mitt huvud ha en lite svår tjej som gillar murriga färger, inte bryr sig om sitt utseende, som planterar i gamla tekoppar, målar tavlor eller lägger pärlplattor. Jag är inget av detdär. Jag är en tänkande liten varelse som föredrar klara färger. Som gärna skulle vilja finna ro i att måla eller pyssla, men hellre sorterar. Jag skäms för att erkänna min osäkerhet. För att emellanåt behöva konstant bekräftelse. Jag vet att jag duger för mig. Men hur ska jag, simpla lilla jag, duga för fantastiska underbara Fredrik?

Deftones - Jealous Guy

Ibland tappar jag bort mig när jag skriver. Och slutar därför skriva.

Innan veckan är slut skickar jag in mitt lilla diktmanus för tryck. DETNI!

Ta hand om er,
Caroline.

sotade ögon för att dölja sorgen.

"efter döden kommer detdär med att bli utbytt. ibland kommer paniken med död. ibland med att jag inte räcker. att jag är utbytbar i alla mina relationer. min mamma kan skaffa sig en ny dotter. för min bästa vän är jag bara en i mängden. och för min pojkvän är jag ett tidsfördriv, ett plåster på såren eller någon som duger, sålänge. det är vansinne. men det är också verklighet. öronbedövande jävla panik."

Det som står ovan är skrivet för några dagar sedan. Det är min verklighet, det är den ensamma sanningen, jag är utbytbar. Idag vet jag, såklart, att det är mig min pojkvän vill bo med, att det finns anledningar som gör att jag och min bästa vän hållt ihop genom ur och skur i massa år, och att ingen annan dotter är jag. Förlamande.

det går en annan omkring i mina skor.

Jag vet egentligen inte var jag ska börja.
Eller var jag vill börja.
Eller för den delen var jag kan börja.
Så jag bara gör det.

Jag är rädd för döden. Ingentinget skrämmer vettet ur mig. Och så har det varit sen nångång på mellanstadiet. Emellanåt räcker det med att någon nämner döden för att mina tankar ska vandra iväg och vips, hjärtat börjar skena. I mina tonår var det värst. Jag antar att tillskottet av konstiga hormoner gjorde sitt. På BUP trodde psykologerna att det bara var hormoner. Och såhär i efterhand kan jag inte klandra någon för det. Jag nämnde aldrig att jag var rädd för döden, inte en enda gång hintade jag någon om det. Det var omöjligt för mig att ta ordet i min mun. Döden. Men panikattackerna spöade upp mig gång på gång och jag stod där, med hjärtat i halsgropen, och gick med på att skylla allt på mina hormoner. Jag skämdes över att vara rädd för något som alla andra verkade så lugna med, man dör, det är naturligt. Och ja, det är det. Livets gång. Men jag hatar det.

Ibland möter jag människor som försöker förstå, som säger att dom också är rädda för att någon i deras närhet ska dö. Dom förstår aldrig. Jag är, precis som de flesta andra, inte bekväm i att någon jag bryr mig om skulle dö. Men det är en frisk rädsla. Då kan man krama lite extra på den personen, eller personerna eller hur man nu känner. Jag kan inte krama mig själv för att finna lugn i döden. Det går inte. Och att "ta vara på varje sekund" gör saken värre. Att inte ha kontroll över en situation gör mina panikattacker värre, mer frekventa och svårare att avbryta. Jakten på att ta vara på livet är dömd till att i ögonblick släppa den kontrollen. Kontrollen över mig själv. Det är viktigt att säga, jag har inget kontrollbehov när det kommer till andra, i den bemärkelsen att jag försöker styra över vad andra gör. Inte alls så. Jag vill bara styra mig själv. Det är i relationer med andra stundtals ganska svårt, men jag har jobbat fram en tämligen avancerad teknik som gör att jag kan slappna av i min egen kontroll. För många kan det låta deprimerande, att inte skratta hämningslöst, att alltid tänka på minsta lilla rörelse, och visst är det utmattande men det är inte konstant. Jag kan också skratta så att jag gråter och nästan kissar på mig, jag kan gråta så att jag inte kan andas, jag kan göra allt som alla andra kan, egentligen. Nyckelordet är trygghet. När jag är trygg och bekväm i en situation så glömmer jag bort dendär kontrollen litegrann. Och det är precis vad allting handlar om. Så kan jag tänka mig att det är för de allra flesta människor. Därför letar vi efter människor som vi trivs med, som accepterar oss för dom vi är eller dom vi låtsas vara. Vi söker efter platser där vi känner oss hemma och trygga. Vissa har det lättare än andra. Inget konstigt med det.

En gång hade jag en psykolog som sa att jag skulle lägga mig ner och andas när panikattacken kom. Jag gjorde det. Istället för att skrika och skaka la jag mig ner i sängen och andades. Efter det hade jag små panikattacker dygnet runt i en vecka. Jag berättade om det för henne. Hon remitterade mig till en annan psykolog.

Ta hand om er,
Caroline.

om att falla fritt.

Jag har länge tänkt skriva om kriget som mitt huvud och min kropp för mot den konstanta oron som bor i mitt bröst, om panikångesten som kan genomsyra allt jag gör och om det svåra med vardagen. Jag ska göra det snart. Men först måste jag samla på mig de orden jag kan komma att behöva. Så till dess kommer det vara tyst här.

Vi hörs snart,
Caroline.